Varför har vi egentligen pengar? Varför inte bara dela på allt så att hela världen får ha samma tillgångar? I USA finns det så otroligt mycket pengar och otroligt många lever lyx liv. Samma sak är det i alla U-länder. Men i U-länderna är det precis tvärt om. Dom får leva på det vi i I-länderna slänger för att vi inte vill ha det längre.

Utvecklingsländerna är dom länder som snabbt ökar befolkningen, dom får ofta i sig både fel och för lite näring. Dom får äta det vi i industriländerna inte vill ha. Dom får leva med att leta på soptippar efter mat att äta medan vi i industriländerna bara slänger. Det är en sån otrolig skillnad mellan olika länder här i världen. Jag förstår bara inte varför inte industriländerna hjälper utvecklingsländerna mer eftersom vi redan vet att dom behöver det. Just det att vi inte tänker på dom svältande barnen i Afrika. Det dör någon varje timme ute i världen, säkert en stor del av dom tillhör just U-länderna eftersom dom inte får mat och inte mediciner mot sjukdomar.

För mig är det självklart att jag får mat varje dag, en säng att sova i, medicinder när jag mår dålig, men det är ju pågrund av att jag är uppväxt i ett såkallat I-land. Det är långt ifrån en självklarhet för ett litet stackars barn som bor i slummen i Kenya, eller för ett barn i Kina. När jag var liten och jag fick leksaker, dom flesta stod det: "Made in Kina" på. Inte förstod jag då att det är små barn, i ungefär samma ålder som mig, som sitter och tillverkar dom och får dom såld till I-länder för väldigt låga priser. Det jag tänkte var ju ungefär som vilket barn som helst skulle tänkt som bor i ett I-land: "Ja, en ny docka.". Man förstår inte mycket när man är liten men det är just dörför vi borde ta tag i det. Kunna ge hjälp till dom som behöver. Dom urfattiga små barnen som inte kan göra någonting åt deras situation, dom blir bara glada om dom lyckas hitta någonting ätligt på den där stora soptippen dom bor vid efter en hel dags letande. Det ända dom har är sin familj. Det är ingen självklarhet att dom får utbildning, det är ingen självklarhet att dom får hjälp när dom är sjuka. Men det är världen dom känner till, det är deras självklarhet. Dom får kämpa varenda dag för att kunna överleva. Dom får aldrig vara det dom just är när dom är runt 5 år. Dom får aldrig uppleva hur det är att vara ett barn. För såfort dom är gamla nog ska dom upp på soptippen i jakt på kvälls mat, eller få ett barnarbete där dom får extremt lite pengar för ett mycket stressigt och hårt arbete.

Jag skulle tro att dom har en otrolig sammanhållning i familjerna som finns just där men det är ju bara för att det är just det dom får kämpa för. Dom fortsätter kämpa för sin familj, för det bättre, för hoppet om en bättre vardag... Men dom vet aldrig om deras drömmar kommer slå in. Men dom fortsätter ändå hoppas. Eftersom hoppet är det ända dom har kvar.

Vad är det med oss människor?

Varför har vi ens problem med misshandel och våldtäckt? Vad är problemet med att bara respektera varandra?! Varför misshandlar man någon? Är det kanske för att man känner sig mäktig. Man får människor att bli rädd för en, dom håller sig undan och vågar inte vara sig själva. Rädslan för att göra fel växer bara och blir större och större. Misshandlar du din fru och hon stannar verkar du tro att du har rätt att göra det igen. Men det har du inte! Om hon är så godtrogen och tror att det inte kommer hända igen anser faktiskt jag att du får skylla dig själv. Om du fått ett slag en gång, kommer du absolut få det igen. Folk säger att vilken kvinna som helst kan bli misshandlad av sin man, jag håller inte med om det. Om du väljer att bli tillsammans med en man som är agresiv och ni har haft era stora gräl och han tilslut slår dig får du skylla dig själv. Det finns otroligt många signaler innan och du har valt att bara ignorera dom. Du får helt enkelt skylla dig själv när du väljer att fortsätta vara tillsammans med mannen efter alla tecken. När du sedan fått slaget och ändå stannar kvar med den dumma tanken att det inte händer igen är du bara dum. Det är klart att det händer igen! Han har gjort det en gång, han kommer göra det igen. Han är en människa och människor vill ha makt. Han inser alldeles för snart att han får just det genom slag, du blir rädd och visar dig underlägsen. Du vill inte bli slagen och gör som han vill. Han kan äntligen få bestämma över dig.

Och om vi nu kommer in på väldtäckter så förstår jag inte vad som är så otroligt sexigt med det. Vad är det som är sexigt med någon som skriker, gråter, slår, får panik, ber om nåd? Om du anser att det är för att få en trevlig upplevelse anser jag att du bara kan be din partner om detta istället för att våldta någon oskyldig människa som inte vill ha dig över huvudtaget. Dom som våldtar, som oftast är killar, blir bara yngre och yngre. Det är skrämmande! Hur ger vi egentligen dom ens idéerna? Det är just vårt sammhälle som ger dom idéerna, idéerna att det är rätt eller något... Jag förstår bara inte vad vi gör med vårt samhälle.

Jag vet att jag inte kan ändra på allt men jag kan göra någonting. Jag kan försöka lyfta fram problemet och försöka få fler än mig att göra något för att detta ska ändras.

Jag hoppas ni orkar läsa :)

Vad är det med oss människor?!

Vart är vår värld påväg? Människor opererar sig till höger och vänster för att dom inte ser perfekta ut. Istället för att försöka hitta någon som kan älska dig för den du är går du och lägger ut tusentals kronor på en operation. Jag förstår mig inte på alla dessa människor, varför inte bara vara sig själv?

Såfort det går förbi någon som inte ser ut som vi tycker dom ska börjar vi direkt klaga och kolla ned på personen. Bara för att en människa vågar vara sig själv trycker vi ned den. Men även människor som försöker smälta in i omgivningen, sånna som försöker vara som någon annan klagar vi på, just för att dom inte är sig själva. Jag förstår inte, om man inte får vara sig själv och inte vara som alla andra hur ska man då vara?

Vi försöker alla nå upp till perfektion, bara få känna oss älskad av alla. Att få alla posetiva blickar på oss när vi passerar. Vi vill att alla ska säga att vi är vackra och att alla ska vilja ha oss. För om man är perfekt får man makt och det är vad alla människor vill ha. Alla vill ha makt att kunna göra det vi vill utan att någon säger att det är fel, vi vill kunna bestämma över oss själva och andra, helst ska alla göra som man säger. Men så är inte dagens samhälle.

Vi försöker bli perfekta, men ingen kommer någonsin bli det eftersom det finns alltid något fel någon annan ser. En människa kan tycka att du är jätte vacker, medan en annan människa han tycka att du ser hemsk ut. Alla tycker olika och du kan aldrig få alla att tycka om dig, och även om du skulle lyckas med det skulle du skaffa dig otroligt många fiender på köpet. Ingen vill känna sig hotad och om vi gör det ligger det i vår natur att göra oss av med hotet. Det kan vara en sån ynklig sak att trycka ned personen som hotar dig på något sätt.

Vi går i vilket fall alldeles för mycket på utseende. Vi tar avstånd från vissa människor bara pågrund av deras utseende. Människor som är överviktiga kan ofta få kommentarer att dom ska gå och banta och käka mindre på MacDonalds. Men det behöver ju inte vara det som är fallet. Fetma är kanske en sjukdom som går i deras släkt som dom inte kan göra något åt. Dom vet redan själva att dom är överviktiga. Dom behöver inte få det påpekat av någon som är lika tunn som en tändsticka. Nedtryckta människor vet hur det känns när någon ser ned på en, det är oftast därför just till exempel överviktiga människor är snällare än dom som är smala. Dom som är smala ser ofta ned på dom som inte har det lika lätt som dom själva, dom skrattar åt dom och har roligt på deras bekostnad. Dom mår sämre men vad spelar det för roll för dom som trycker ner? Dom fick ju i alla fall ha roligt ett tag. Om någon skulle vara elak mot dom skulle dom bara behöva gå till sina kompisar och få det bekräftat att dom bara är svartsjuka på henne.

Jag har inte blivit kränkt och jag är inte överviktig. Jag har tyvärr inte heller några överviktiga kompisar, men jag har förmågan att tänka mig hur andra känner. Jag har kan känna empati för människor och det är något jag kan komma långt på. Jag är inte den perfekta människan, det säger jag inte. Visst har jag gjort mina misstag, visst har jag dömt människor innan jag lärt känna dom men jag har fått ätit upp mina ord. Människor jag dömt på förhand har egentligen varit helt fantastiska människor! Jag hade ingen rätt att dömma dom och det inser jag. Jag har tagit tillbaka det dåliga jag sagt eftersom jag inte har någon anledning att säga det.